Tålamod, envishet och målmedvetenhet

Jag kämpar sen tre år med min rygg som inte alltid vill som jag vill. Under senare tid har läget blivit så besvärligt (diskbråck i ländryggen) att en operation kom upp till diskussion. Det är en ohållbar situation både för mig men också för mina uppdragsgivare när jag aldrig vet om jag kan arbeta den följande dagen eller om jag är utslagen. Det finns mycket som talar för en operation men det finns lika mycket som talar emot. Jag tog beslutet att satsa på terapi och träning. Min förebild är Olli-Pekka Karjalainen som trots diskbråck lyckas att förbereda sig för OS i London nästa år. Det krävs tålamod, envishet och målmedvetenhet och framför allt mycket träning för att stärka bålen och resten av muskulaturen. Min PT Pontus Backlund lagade ett träningsprogram som baserar sig på funktionell träning dvs enbart med egen kroppsvikt. Jag kommer nu regelbundet att skriva mera om hur träningen ser ut och hur det går. Men nu gäller det framför allt annat att göra allt för att kunna börja jobba normalt igen och hitta nya tider för alla uppdrag som måste inhiberas på sistone. Något som jag verkligen beklagar eftersom jag vet vilka problem det orsakar.

Det är bara att inse fakta…

Jag har haft regelbundet problem med mitt diskbråck de senaste åren. Förutom all värk ställer det alltid till med stora logistiska problem. Så är det också nu. Föreläsningar, coachningar och handledningar måste flyttas fram på obestämt tid. Trots att de flesta har förståelse för det skapar det alltid en hel del irritation hos uppdragsgivare. Så är det också denna gång och det är jag ledsen över. Sen är jag också ledsen att min efterlängtade besök hos mina föräldrar och syskon i Schweiz nu inte blir av. Alla som känner mig vet hur mycket jag tycker om att åka skidor. Det är bara att inse att det antagligen inte blir något av det heller eftersom allt talar nu för att det blir en operation med en lång rehabilitering.

Jag vet, det hjälper ingenting att tycka synd om sig utan nu gäller det att sätta upp nya mål och att behålla en positiv attityd.

Det blev helt annorlunda…

Vissa av er minns kanske att jag bestämde mig för nästan 100 dagar sedan att komma i mitt livs form. Det hann bli allt i allt fem träningspass under dessa dagar. Idag är jag i sämre skick än någonsin. Det gick alltså precis i motsatt riktning. Nu är det inte så att jag skulle ha tagit i allt för mycket och därmed överbelastad kroppen. Ingalunda. Hann bara träna två gånger och då sa ryggen ifrån sig. Vilade efter det i två veckor och just när det började kännas bra igen var olyckan framme då jag halkade på en isig väg och skadade mig på axeln. Det hände i slutet av mars. Sen dess har tillståndet bara försämrats. Diskbråcket orsakade smärtor och ledde till att jag belastade kroppen fel när gick eller satt. Ryggen låste sig allt mera och till sist försvann en stor del av känslan i vänstra benet. De senaste fyra veckor kunde jag bara röra mig med stora svårigheter och att gå i trapporna var i det närmaste omöjligt. Beskedet jag fick av ortopeden var inte direkt uppbyggande. Men jag fick några övningar av fysioterapeuten för att försöka åtgärda problemen. En sista utväg vore en ryggoperation men jag behöver  först ta ställning till det när det visar sig att den konservativa behandlingen inte ger resultat.

Istället att för att vara i Ålborg i Danmark och föreläsa just på en konferens för de nordiska universiteten om kommunikation så kämpar jag med mina ryggövningar och är i mitt livs sämsta form. Det blev helt annorlunda än det hade varit tänkt för 100 dagar sedan.