Gamla minnen väcktes till liv

Idag avslutades höstterminen för alla pianoelever i Esse genom att de spelade inför publik. Jenny spelade också och jag passade på att lyssna på. Det väcktes många minnen hos mig. Har nämligen själv tagit piano lektioner och måste spela inför publik. Vilken mardröm det var! Jag var varje gång så nervös att mina händer skakade. Saken blev ju inte bättre av att pianoläraren efteråt påpekade varje fel som man gjorde med kritisk röst. Det fanns få människor som jag var så rädd för som min dåvarande pianolärare. Därför blev jag så glad att se hur lugnt Jenny tog det hela. Hon spelade lugnt och säkert med full fokus.

Idag vet jag att allt är en fråga om självförtroende och självkänsla. När man vet att man kan sin sak och känner sig tryggt i det man gör så utvecklas också ett stabilt självförtroende. En god självkänsla gör det möjligt att man kan spela utan rädsla för eventuella misstag eftersom man vet att man är lika mycket värd som människa också i fall av ett misstag.

Skönt att se att dagens piano lärare lägger stor vikt på både att utveckla elevernas självförtroende och att trygga deras självkänsla.

Om självkänsla och känslan att vara lycklig

Läste idag en intressant sak om hur självkänslan och upplevelsen att vara lycklig hänger ihop. Den romiska filosofen Epiktetus (50-138) gav ett råd som ännu idag är lika aktuellt.

Han sade att det är viktigt att skilja mellan faktorer som vi har kontrollen över och faktorer som vi inte kan styra. Enligt Epiktetus har vi kontroll över:

Vårt tänkande

Vårt handlande

Vårt begär

Däremot har vi ingen kontroll över:

Vår kropp

Vår egendom

Vårt anseende

Vårt arbete

Vår kropp och vårt psyke kan bli sjuka trots all fitness och wellness. Egendom kan vi under omständigheter (krig, ekonomiska kriser, naturkatastrofer) också förlora utan att vi kan påverka det. Anseendet man har i samhället är något som andra människor ger en och som är därför mycket beroende på hur andra upplever oss. Arbetet vi har är aldrig självklart givet.

Om vi alltså vill vara lycklig resp. ha en bra självkänsla gör vi gott i att fokusera oss på det som står i vår makt.

Jag imponeras över att det gäller ännu idag samma saker som för snart 2000 år sedan. Men vi lyckas om och om igen att förtränga dessa sanningar. Eller för att säga det med Sigmund Freuds ord: ”Vi har alltid vetat om det. Vi har bara för sällan tänkt på det.”

Oj, vad glad jag blev!

Det går inte att undvika att man ibland tvivlar på det man gör. Jag tror att det är bara hälsosamt att analtsera sig själv i jämna mellanrum. Kommer man då fram till att man inte har gjort några fel den senaste tiden, så har man ett allvarligt problem. Det ligger i mitt arbetets natur som mental coach för idrottare att man misslyckas ganska ofta. Det finns hundratusentals idrottare som satsar för att bli bäst i världen men enbart ytterst få lyckas med det. Det är därför naturligt att många det alltid kommer att finnas mångdubbelt fler förlorare än vinnare. Jag fick vara med om något som jag aldrig kommer att glömma. Jag blev så glad och realiserade jag att man inte nödvändigtvist behöver få fram en världsmästare för att man kan känna sig nöjd med sitt arbete.

För några dagar sedan stoppades jag i Mariehamn av en dam vid 70års ålder som presenterade sig vänligt  för mig. Det visade sig att hon har besökt en av mina föreläsningar på Medis för inte mindre än 15 år sedan. Hon berättade att hon ännu idag har nytta av det jag sade angående motivation och hantering av problem. Så långt så gott men sen drog hon fram ett gammalt och slitet anteckningsblock  från sin handväska och visade mig vilka anteckningar hon gjorde under min föreläsning från 1995. Hon sa att hon har anteckningarna alltid med sig. Jag blev rörd, gav henne en kram och tackade henne för att hon förgyllade min dag. Känslan jag hade när jag gick vidare på Torggatan går inte att beskriva.

Nick Vujicic

Skrev i mitt senaste inlägg  att man skall undvika att tycka synd om sig själv och även andra. Jag är säker att inte alla håller med mig och det kräver jag inte heller. Många tycker att det finns människor som man inte kan låta bli att tycka synd om. En gång i tiden hörde jag också till dem som tyckte synd om någon som är blind eller som sitter i rullstolen. Efter att jag har jobbat i många år med handikappade vet jag att medlidande är det sista som de önskar sig av omgivningen.

Vill här uppmärksamma på Nick Vujicic. Han är mitt stora förebild inte bara som föreläsare utan också som människa. Han skulle ha all orsak att tycka synd om sig och väcka medlidande hos vem som helst. Men tack vare hans attityd och livsinställning är det omöjligt att tycka synd om Nick. Istället för medlidande väcker han beundran var han än är. Bekanta dig med Nick, du ångrar det inte.

Hemma igen

Du hittade inte ett enda nytt inlägg under hela veckan som har gått. Det finns en enkel förklaring för det: jag har varit sen i måndags på olika uppdrag och kom först idag hem igen. I början av veckan var jag i Sverige och föreläste för curlingspelare om mental träning. Efter jag upplevt curling från mycket nära håll, är jag ännu mera fascinerad av denna idrott. Är helt övertygad om att curling blir den stora attraktionen under vinter OS i Vancouver i slutet av februari. Kanada gäller ju som bekant som curlingsportens moderland. Det blir verkligen något att se fram emot.

Under veckan fanns det dagar jag höll sju föreläsningar. I Mariehamn har jag varit med om en premiär. Mitt under föreläsningen ”Hur kan jag stöda mitt barns självkänsla” blev det ett strömavbrott över hela Åland. Det var bara att fortsätta att trots att jag inte längre såg en enda av de över 100 lyssnare. På sätt och vis blev det en ganska mysig stämning i Hotell- och Restaurangskolans stora auditorium. I veckan startade på Åland också den andra upplagan av projektet ”Skapa ett unikt välbefinnande” som går ut på att deltagarna får motivationshjälp i att förändra något i deras livsstil till det bättre. Tack vare det fick jag träffa i torsdags och fredags tolv oerhört intressanta och trevliga människor. I onsdags körde jag också igång en ny ”Sluta röka” grupp. Utöver det fylldes veckan med föreläsningar på tv å olika föräldrarkvällar och handledningar för vård- resp. daghemspersonal.

Veckan var intensiv men samtidigt mycket givande inte minst tack vare jag fick samarbeta med och träffa med väldigt trevliga människor. Det bevisar återigen en gång att man orkar nästan med så mycket som helst så länge man har de ”rätta” människor runt sig.