Det har varit helt tyst på min blogg de senaste två veckor. Det var arbete och inget annat än arbete som gällde. Det blir så när man inte kan arbeta i två veckor på grund av sjukdom och sen skall man hinna komma ifatt med alla missade uppdrag trots en redan från för full almanacka. Jag klagar inte över det. Det är både roligt och motiverande att mina föreläsningar och coachningar är efterfrågade. Jag tycker om mitt arbete och är varje gång lika glad när man ser ett mätbart resultat av mina insatser. Jag tillbringade till och med min 50 års dag i arbetets tecken. Jag föreläste på Aalto universitet i Helsingfors. Tyvärr lyckades jag att ställa till för mig den där dagen. Det blev en mycket lång dag eftersom föreläsningen innebar en 2 x 5 timmars tågresa (Bennäs-Helsingfors t/r). Jag satt upp ett foto på facebook som väckte mycket känslor hos många (ska skriva om det vid ett senare inlägg). Det slutade med att jag fick många ilskna telefonsamtal av upprörde Pedersörebor och mitt humör blev bara sämre och sämre. Jag tror inte att jag har varit så ledsen och besviken någon gång förut. Priset tog en gubbe som gjorde klart för mig att utlänningar som mig skall vara tysta när det gäller politik eller så skall jag flytta. Alla dessa kommentarer satt en process i gång hos mig. Vi får se vart det slutar.
Förutom att föreläsa på Aalto universitet har jag hållit föredrag resp. coachningar i bland annat Stockholm resp. på Birka Paradise, Kalajoki, Åbo, Mariehamn, Vasa och Kervo. Lite speciellt var föreläsningen om manligt och kvinnligt beteende jag höll för seniorernas sommaruniversitet i Karleby. Jag hade riktigt roligt med seniorerna. En annan föreläsning som kändes speciellt var på Tosarby daghemmets föräldrakväll i Sund. Det fanns nämligen flera före detta elever till mig bland föräldrarna och många goda bekanta.
Jag räknade ut att jag satt de senaste två veckor 9 timmar i flygplan, 28 timmar på båt, 24 timmar i tåg och 26 timmar i bil. Lovade mig själv en sak. Jag skall sluta att hålla föreläsningar och kurser i stresshantering. Jag tycker själv att jag inte är trovärdig att ge råd hur man skall minska stressen i vardagslivet.

Igår avslutades min arbetsdag med en föreläsning för Vasaregionens idrottsakademi i Vasa om stresshantering. Det var den sista modulen i samband med en grundutbildning i mental träning för idrottarna av idrottsakademin. Stresshantering är för toppidrottare alltid ett aktuellt ämne. Det gäller att hantera nervositeten, eventuelle missöden inför starten eller i samband med resan till tävlingen eller så känner man sig stressad av alla förväntningarna som kommer utifrån. Det finns tiotals orsaker att bekanta sig med stresshantering när man tävlar på högt nivå. Men jag funderade på allvar om jag är rätt person för att prata om stresshantering. Jag tycker själv att jag är ganska stresstålig men igår fick jag uppleva själv att det inte riktigt stämmer. När jag körde till Vasa igår kväll så snöade det ganska mycket och så pratade jag samtidigt i telefon (med handsfree!). Trots att jag har varit flera gånger förut på stället dit jag skulle körde jag hopplöst vilse. Det blev t.o.m. så att jag måste begära hjälp till sist för att hitta fram. Snöfallet och telefonsamtalet räckte för att jag förlorade koncentrationen och blev stressad. Saken blev ju inte bättre av att jag hade beräknad körtiden (min vana trogen